Psykiskohälsa

Något som jag har oerhört svårt att vara öppen om, när det gäller mig själv. Men som jag tycker är oerhört viktigt att vi är öppna om, är psykisk ohälsa. Därför väljer jag att dela med mig av en del av min resa. Min skam och min rädsla tror jag bottnar i att jag har psykisk ohälsa genetiskt i mig från tidigare generationer. Det har alltid pratats om i släkten med skam och min största rädsla som levt med mig sedan barnsben har varit att själv drabbas. Drabbas av något som gör mig avvikande och som skulle kunna utesluta mig från familjen och samhället. 

Jag vet att jag började min medvetna personliga resa och utveckling redan som 15 åring då jag började få panikångest samt svåra samlagsmärtor och hade svåra magproblem. Detta gjorde att jag fick börja prata med en psykolog på kvinnokliniken då man ville förklara mina magsmärtor och svåra samlagsmärtor med att det satt i huvudet. Dröjde 11 år för mig att få min diagnos. 11 år av att inte bli trodd och själv börja tro att jag är psykiskt sjuk.  Min rädsla jag hade med mig besannades, jag va galen, allt satt i mitt huvud. Jag mins att jag många gånger tänkte att ”Jag kommer bli inlåst på psyket innan detta är över.” För er som lever med svåra endometriossmärtor vet vad jag talar om, man börjar tro att man är galen när den smärta man upplever inte kan förklaras med fysiska fel (Pga. dåligt utbildad vårdpersonal i alla led). Men jag tog hjälpen i min bestämda tanke att jag ska bryta mitt sociala arv och inte göra samma misstag som tidigare generationer gjort. Mina barn ska efter mig vara dom som bryter mönstret, får det bättre och i sin tur är och gör det bättre. 

Efter otaliga psykologer, kuratorer så träffade jag efter ca 15 år en fantastisk psykolog som kunde sätta ord på det som hände i mig och hur jag skulle hantera det. Som också sa att det är fullt normalt att utveckla ångest när man gått igenom det jag gått igenom. Tidigare samtal hade alltid handlat om att bearbeta och prata igenom allt. Plocka ut skittvätten ur byrålådan där den låg gömd. Se på den, tvätta den och i sin tur vika ner den snyggt och prydligt i byrålådan igen. Men innan hade ingen satt ord på det kaos jag kunde uppleva i mitt huvud och framförallt ge mig verktygen för att hantera det som händer. Att tillåta alla känslor att finnas och bekräfta dom för att inte längre låta dom styra mig. För det är fullt normalt att känna alla känslor och känslor är inte farliga. Att försöka förneka och trycka undan våra känslor förstärker dom bara och till slut rinner det över. Jag jobbade med detta drygt 1 år tror jag möjligen närmare 1,5 år. Det gav mig verkligen livet tillbaka och jag kände mig starkare och mer kapabel än någonsin innan i mitt vuxna liv. Sedan dröjde det drygt 1 år till tror jag så fick jag komma till en väldigt duktig traumapsykolog för att bearbeta alla trauman jag (ja, dom viktigaste och dom vi hann med) hade med mig. Detta tog ca 1,5 år till med samtal nästan varje vecka. Det vi insåg då va hur mycket av mina trauman som manifesterat sig i min kropp. Jag säger inte på något sätt att min endometriossmärta satt i mitt huvud (eller i någon annans) men mina tidigare trauman gjorde smärtan värre när jag hamnade i situationer som utlöste obearbetade känslor i min kropp. Min kropp försökte alltså tala till mig genom kroppsminnen från tidigare trauman, men blev aldrig lyssnad på. Så den fortsatte tills den fick möjlighet att bearbeta det den gått igenom. 

Jag är så tacksam idag att jag inte viftade bort det psykologiska stöd som erbjudits mig pga. min endometrios genom åren. Som sagt det handlar inte om att smärtan och problematiken är mindre verklig eller att smärtan förminskas, men kroppen och själen hänger ihop och själsliga sår kan manifestera sig i fysiska blockeringar och smärta. 

Men tillbaka till att jag har så svårt att prata om att jag själv har ångest och kan få panikångest. Det ska inte vara skamfyllt och jag har aldrig dömt någon annan som har psykiskohälsa. Jag har alltid velat förstå människors beteende och vad som får en människa att göra det den gör. För några år sedan förlorade vi en vän i kampen mot psykiskohälsa. Vilket gör det ännu viktigare för mig att våga tala om. Skammen jag känner handlar om tidigare generationers syn på psykiskohälsa. Den jobbar jag på att släppa taget om, det är en förlegad syn på hjärnan och hur den fungerar. Med det vi vet om hjärnan i dag och om hur den fungerar och att den inte är skapt för det samhälle vi byggt upp. Så borde det inte alls vara skamfyllt att prata om och dela med sig om. Av all tid vi levt på jorden så är nutid endast en blinkning i vår hjärnas utveckling. Den är kvar på savannen så att vi utvecklar ångest och annan psykiskohälsa är inte skamfyllt, onormalt eller ett tecken på svaghet, det är en normal och sund reaktion av vår hjärna som inte hängt med i utvecklingen och inte är gjord för vårt nuvarande samhälle. För att se det positivt så är vi dom som skulle ha överlevt på savannen, där hade vår rädsla en funktion som va sund för oss. Men vi är inte gjorda för att utsättas för långvarig rädsla och stress. Det är då det utvecklar ångest och en hel del psykiskohälsa. 

Vi måste bli bättre på att prata om detta och hjälpa varandra att våga prata om det, våga be om hjälp utan att döma varandra. Vi vet inte vad en annan människa har med sig bagaget. Det som dom delar med sig är inte allt dom har med sig. Så innan ni dömer och kritiserar, tänk ett varv extra. Du har inte gått i hens skor. Jag jobbar själv medvetet för att bli bättre på detta, välj att göra det du med. Det kan rädda liv och varje liv är värt att räddas ❤