Tacksamhet

Igår va en dag som för tolv år sedan fylldes med både sorg och stor glädje. En dag jag tänkt på väldigt mycket dom senaste månaderna. Det va dagen jag förlorade kampen i min sista graviditet och även dagen då min underbara systerson Sonny kom till världen. Jag mins så väl hur jag tvingade barnmorskorna att låta min syster med sambo komma in på mitt rum på gynadelningen så jag fick träffa min älskade systerson. I normala fall får inte bäbisar vara på den sidan av avdelningen då det ofta ligger kvinnor där som gjort abort eller som mig förlorat sitt ofödda barn. Men för mig var det så otroligt viktigt att få träffa honom och knyta an till honom innan min egna sorg skulle slå till. Detta gjorde att jag och Sonny knöt ett otroligt starkt band ett band jag tyvärr inte klarat av att skapa med mina andra syskonbarn pga min egna sorg och längtan till att få skapa ett eget liv igen.

Jag mins att när Nikki föddes ett år och tio dagar senare så kunde jag inte knyta an. Varje gång jag höll det lilla knytet i mina armar så värkte min kropp av sorg och längtan. Denna sorg har följt mig genom åren tills jag äntligen träffade rätt psykolog inriktad på traumabehandling för lite mer än ett år sedan. Hon skrapade inte längre på ytan utan vågade tillåta mig att gå in på djupet. Mina ofödda barn var ett ämne vi undvek tills jag konfronterades med frågan om jag skulle operera bort både livmoder och äggstockar på grund av endometriosen. Ett ingrepp jag hade bönat och bett om några år tidigare när jag levde i en relation med en man som aldrig ville ha egna barn. Tack vare att jag träffade rätt människa inom psykiatrin så fick jag äntligen hantera min sorg och inse att det inte var ett val jag var villig att göra än.

Jag insåg att om jag en dag skulle träffa en man där allt känns rätt och som jag verkligen kan lita på i vått och torrt kommer in i mitt liv, så vill jag att möjligheten till att kunna bilda familj ska finnas där som ett naturligt steg i relation om det någonsin skulle kännas som rätt steg att ta tillsammans. Jag vet nu att jag inte känner att fler egna barn är ett måste men jag vet att möjligheten finns om den skulle uppenbara sig.

Men det mest fantastiska är att jag i dag kan spendera tid med mina älskade syskonbarn utan den kluvna känslan av sorg och kärlek. I dag finns endast en enorm kärlek och tacksamhet över att jag får vara en del av deras liv och se dom växa upp till underbara individer.